Vardagshistorier

Jag håller fast vid att även om de är små, så funkar de ypperligt att ha i vården.

Idag har Milo och Kiara varit med på jobbet igen. Började sju.

En kvinna skulle få passa dem, hon har pratat om det hela veckan, och förberett sig med att göra en leksak till dem. Hon sa även till sin man att han kunde komma på söndagen och äta middag med henne, för på lördagen skulle hon vara upptagen med hundarna.

Vi gick in och väckte henne vid 8, sen var de med henne några timmar.

Följde med mig in till en man som är sängliggande, de fick krypa upp till honom och han fick känna deras päls mot sina händer. Han tyckte det var mkt härligt.

Kiara fick sig en flärp och hoppade över grinden ner på golvet, landade lite tokigt och fick lite ont.

Men det gick bra, de fick sova på exp en stund.

När jag kom in till mannen igen var hans första ord...Hur gick det med hunden?

Mitt på dagen var jag ner för att kissa dem. En kollega går och hämtar en man som är mkt hundvan och som saknar sin schäfer.

Han kommer och blir helt salig över dessa två små ulliga hundar. Han klappar, pratar och gosar med dem. Han sitter på en stol. Får Kiara i knät, hon struntar i käppen som kommer för nära henne, låter hans händer smeka hennes rygg....hon njuter, luktar och finner sig i det.

Så släpper han ner henne så försiktigt så försiktigt....Så de inte skadar sig, säger han.

Helt plötsligt glider han ner på golvet, han sätter sig tillrätta och vill vara nära hundarna. De kryper upp i knät på honom, och jag blir tårögd....det är sån kärlek, värme och helt underbart att se denna gamla man sitta på golvet och bara njuta av deras värme, närhet och pussar.

Han vet inte hur han ska tacka för att han fick klappa dem. Han tacka?? Det är ju jag som ska tacka för att de får träffa så underbara människor!!

Milo som kan vara lite vaktig annars....var lugnet självt idag!!

En fröjd att ha dem med. Lycka...

på att det ska bli 27e november då vi ska till vet och göra ultraljud för att se om det finns några valpar i magen på Sisi.

Tränar även inför valputställningen på Åby travbana 24e nov.

Där ställer vi Milo, Kiara och Jasper. inofficiell utställning. Träning inför My Dog i januari.

 

 

Jag jobbar inom vården, på en korttid rehab avdelning för äldre.

De är så intresserade av våra hundar, frågar alltid, och de undrar hur jag hinner med och hur jag orkar.

Tja...brinner man för något så orkar och hinner man!

En onsdag hade vi utbildning på jobbet. Jag tog med Kiara och Jasper. De mest sociala och kontaktsökande hundarna.

Oj vilken succé. De travade runt bland rollatorer, rullstolar och äldre människor. De sket fullständigt i att de var förlamade i nån arm, att vissa inte kunde prata ordentligt, att vissa luktar annorlunda.

En kvinna som har lite svårt att röra sin ena arm, fick en av hundarna i knät och vips for armen upp för att hålla kvar hunden.

Den lille Jasper som annars är en vildbase....låg så fint i de äldres knä.

 

Idag fick Jasper och Zita följa med.

Jag tog Jasper under armen och gick in till damen med armen, och la honom på hennes bröst. Hennes lycka gjorde min dag. Hennes blick, hennes lugn var obetalbart! Hon kommer minnas länge hur han överföll henne med blöta pussar!

Efter frukost fick en annan kvinna passa dem. Hon mutade dem med kex och hundgodis. Hon fick torka bajs för Zita sket!! Haha...sa till henne att jag skulle göra det, men men...hon ville inte störa.

 

Nu är jag hemma efter en dag på jobbet, med dessa små...och nu är de trötta....lite i alla fall....

Jag står fast i att det är viktigt att de behandlas som hundar, och att de får vara med.

Att ha dem som vårdhundar...så ska det börjas i tid. Kiara och Jasper är de som är bäst på detta!!

Milo ska få chansen också....

Kiara och Milo ställdes på inofficiell utställning i Borås lördagen 28sept.

Första gången för oss, nervöst, och pirrigt!

Började dagen tidigt, skulle vara där innan tio, så vi packade in oss, nybadade och friserade klockan 8 i bilen. Matsäck, kontanter och varma kläder. Lite extra filtar till de som ev fryser.

Checkade in och så började väntan, för det är ett som är säkert. Det är väntan på utställningar. Mkt folk, trevligt folk, mkt hundar, kul att titta på.

När det var dags för Chihuahua så stod vi och kollade ordentligt. Domaren, Carina Rapp, verkade bra, hon tog osäkra hundar på ett bra sätt.

Så våran tur. Först Kiara, fick först promenera runt, sen ställas på bordet. När domaren kom fram och skulle börja prata så var sociala Kiaras lycka gjord! Hon ställde sig på bakbenen och skulle gosa! Domaren tyckte hon var underbar. Fick mkt bra kritik, tips om hur vi ska göra visningen bättre. Ett HP och ett BIR och välkomna till BIS finalen.

Men där åkte vi ut...då var klockan nästan fem på em.

Milo gjorde mkt bra ifrån sig. En liten vacker herre, som inte riktigt gillar när folk kommer för nära, men domaren skötte det kanon, inte ett ljud han sa! Han fick även mkt bra kritik, så det är bara att ställa igen. Träna mkt hemma på att stå, och inte sitta...så vi får tänka om lite.

Han fick sig ett fint HP också.

Kanske många garvade utställare inte tycker detta är något att yva om, men för oss, för att vara första gången så kommer jag att vara mkt stolt ett bra tag framöver!!

 

Senaste kommentarer

29.11 | 00:44

Grattis! Ska bli spännande att följa er och hur många det blir.
Kram

...
29.11 | 00:41

Resonerar som dig, då vet man iaf minst antal som ska komma ut. Har röntagat mina tikar o det var bara den sista som stämde och det var ju bara 1 min Debbie <3

...
28.11 | 13:37

Jaa, det är en omätbar känsla detta! Önskar all lycka till!

...
28.11 | 09:13

Oj, det var skillnad! Ska ha detta i åtanke. Positivt dock att de inte beräknade fler än som kom ut! Grattis till dina kullar!// Ulrica

...
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS